Jag tror att världen skulle bli lite bättre om alla fick praktisera nån dag varje år på nån butik, restaurang, café eller liknande. För "kostymnissar" och "kontorsfolk" att ibland få gå ut och se hur livet ser ut på andra sidan.
Jag har liksom kommit till en period inom service nu att jag på ett vänligt sätt börjar ifrågasätta hur folk tänker när dom kommer och frågar vart deras varma paj är, som dom beställde för 46 sekunder sedan. Eller vad som snurrar i deras huvuden när jag får en utskällning för att jag kommer och tar in deras disk och snällt ber dom att packa ihop sig och dra sig mot utgången... För vi stängde för 40 minuter sen!
Till damen med pajen: jag förstår att du vill ha din mat nu för du har ju bråttom tillbaka till kontoret och har bara en timmes lunch, som du gärna vill hinna med att uträtta lite ärenden på.
Jag förstår att du kanske är här på din förmiddagsrast och har ett viktigt telefonsamtal som du måste göra när du kommer tillbaka. Jag förstår dig.
Nu till min sida av det hela. Jag har 12 beställningar före dig, som alla har precis samma historia som du.
Hur snabbt lagar du en paj när du är hemma??
Jag kan ibland jobba 12 timmar med nåt som kallas måltidsuppehåll, vilket innebär att jag äter på tio minuter, ofta samtidigt som jag besöker toaletten för första, och enda, gången den dagen.
Men ändå står jag där och ler när du med en otrevlig och nervärderande ton säger den härliga frasen "det var väll usel service på det här stället" eller "det var värst vad du var långsam" och avslutar med en suck.
Till Herren med sitt sällskap som valde att sitta kvar 40 minuter efter stängning:
Jag förstår att du glömde kolla öppettiderna på dörren när du gick in.
Jag förstår att du kanske missade delen när jag nämnde för dig att vi stänger klockan 22 när du beställde.
Jag förstår att du kanske missade att vi stängde av musiken 22.10 och började plocka disk från alla andras bord.
Jag förstår att du kanske hade annat i tankarna när min kollega informerade att vi stängde klockan tio när klockan är 20 över.
Men det jag inte riktigt förstår är hur du kan stå och skrika och skälla ut mig för att jag "kastar"ut er ur cafét. Och säga saker som "hur skulle jag kunna veta att ni stänger 22?" Och "vad spelar det för roll om vi sitter kvar? Ni får ju betalt för att serva oss!"
Givetvis får jag betalt för att jobba. Ingen kaxig lön men jag får betalt.
Dock får jag väldigt sällan godkänd övertid med anledningen att gästerna satt kvar länge.
Jaa vad spelar det för roll om ni sitter kvar. Jag har ju inget liv utanför jobbet ändå så jag stannar väldigt gärna kvar en halvtimme extra för din skull, vilket oxå resulterar i att jag missar min sista buss hem och får ta en taxi eller åka kollektivt halvvägs och gå resten av vägen.
Denna gången gav jag mig inte utan frågade istället hur mannen tänkte nu? Hur han hade känt om jag hade stapplat in på hans jobb och fördröjt hans arbete ca 40 minuter? Hur hade du känt?
Jag fick aldrig nåt svar. Men jag fick en min som inte går att glömma. Ett ansiktsuttryck i stil med klassisk film när det plötsligt "går upp" för någon.
Till slutklämmen.
Jag tror att världen skulle bli bättre om alla ibland fick ge sig ut i verkligheten och uppleva mötet med en människa. Kampen om att alltid leverera och överträffa förväntningar. Och allt detta med ett fantastiskt genuint leende på läpparna.
Jag är inte bitter, och hade nog inte velat jobba i en annan branch.
För det är även otroligt roligt att träffa de personerna som har hittat nyckeln.
Dom som har insett.
Service är ett samspel, och inget man får.
Service är något man förtjänar.
/Razz McRage
